Roger Kristoffersson har arbetat på Railcare i 26 år och ser fortfarande glädjen i jobbet och arbetskamraterna. Han var den förste operatören att anställas och Railcarenytt har träffat honom för att höra hans historia

Roger beskriver sig som en helt vanlig tokig kille som fyller 65 i år. Han kommer från Östersund och efter ha bott i Knivsta hamnade han i Skelleftehamn via militärtjänsten, då han tjänstgjorde på isbrytare. Där träffade han sin dåvarande fru och blev kvar.

Jag jobbade kort på Siporex, där Railcare har sitt huvudkontor idag, och sedan blev det tolv år ute på Rönnskärsverken. Där kom jag i kontakt med och anställdes på Rivteknik som Ulf Marklund hade då.

Fyra år senare såldes bolaget och Roger fick sluta på grund av arbetsbrist. Under tiden hade Ulf Marklund och Leif Dahlqvist startat upp Railcare, då under namnet Railvac, som arbetade med vacuummaskiner för järnvägen.

Helt plötsligt sprang jag på Ulf i Skelleftehamn och han frågade om jag var intresserad att börja arbeta hos dom. Det var den 14 april 1994 och jag började dagen därpå.

Olika arbetsperioder

När jag träffar Roger är det en torsdagsafton i övernattningshuset på Lidingö. Där bor operatörer och lokförare som jobbar på snöjouren. Jag frågar om hur det har varit att arbeta i långa perioder och om det alltid sett lika ut:

Nej, från början så jobbade vi ju i stort sett varje dag, så fick man smyga in någon ledighet. Sedan blev det jobba 14 dagar och ledig 7, och det trivdes jag mycket med.

Det har sedan varit lite olika varianter och försök, men hamnade till slut i 10 dagar arbete och 10 dagar ledigt. Roger fortsätter:

Vi var några som förordade 14/7 och som blev mer eller mindre intvingade till det nya, men idag vill jag inte byta bort det. Jag trivs väldigt bra med det nu. De där 10 dagarna går fort.

Som en andra familj

Vad är det som har hållit dig kvar alla åren?

Jag tycker det fortfarande är lika jäkla barnsligt roligt, även om det är i princip samma typ av jobb var man än kommer, så är det lika roligt ändå. Jag trivs att jobba ute, trivs att vara bland folk och det här är som min andra familj. Det är ju lite synd att säga så här med tanke på att jag har familj hemma, men då det har gått 5–6 dagar in på ledigheten så börjar man känna att ”är det inte dags snart igen”.

Roger bor sedan 2001 i Örebro, och trots att han nått åldern, så är pension ingenting att tala om:

Nej så långt fram ser jag inte. Så länge kroppen håller kör jag på och tydligen gör jag något rätt eftersom jag får vara kvar.